Det är ju svårt det där med att ha bloggar på flera ställen. Inser att jag ju helt missat att ens nämna Annie här på min "egen" hemsida. Vilket oförlåtligt slarv av mig, fram med skämskudden Åsa! 

Vem är då Annie? Hon är hunden som Erland levde tillsammans med innan vi hämtade honom för 1 1/2 år sedan. Dom två köptes samtidigt då dom var 8 resp 10 veckor och hades som gårdshundar. De fick inte vara inne i huset pga allergi så de sov i garaget och hade en lucka så att de hade tillgång till tomten.


 

I våras ringde Erlands förra ägare och berättade att Annie var så otroligt ledsen och ensam sen Erland flyttat. Hon tyckte synd om henne och kände att hon inte kunde ha det så och undrade om jag visste någon som kunde ta hand om henne och ge henne ett hem där hon får vara med och ha sällskap.

Det är ingen lätt match att hitta en ägare till en hund som ägaren beskriver som superstressad och rädd för sin egen skugga. Hon saknar helt social- och miljöträning, den enda hund hon träffat är Erland och hon har bara varit utanför tomten vid något enstaka tillfälle. 

Hon ser ut som en liten schäfer, men är en blandning av gråhund, jämthund, husky och labrador från mammans sida, fader okänd (definitivt vallhund i säger hundpsykologen).

Vem har kunskap och ork att ta sig an henne? Det kommer att ta tid att få henne att landa och hitta sin plats på jorden och i livet. Med raserna som ingår finns det ju troligen ett arbetsbehov som behöver få utlopp. Hur stor är rädslan? Matte säger att hon har nerverna utanpå. Risken är stor att någon rörs av historien, tar över henne men tröttnar när smekmånaden är över och man inser hur mycket jobb det kanske är och att det inte går på en kafferast och att hon får flytta igen. Och igen. Det skulle hon må otroligt dåligt av. Vi vågar inte ens tänka på det alternativet. 
 

Vi hade bestämt oss tidigare att 2 hundar är definitivt lagom, de funkar dessutom så otroligt bra och är lätta att ha att göra med och 2 hundar kan man hitta hundvakt till, 3 är svårare. Vi hade sagt nej till ett antal förfrågningar tidigare om att ta över hundar som behövde ett nytt hem. Men den här gången är det annorlunda. Vi har ju ofta funderat på hur det gick för henne som var kvar, hur hon mådde, om hon kände sig ensam och saknade Erland. 

Nu visste vi, och oavsett vad vi sagt tidigare så kan vi inte låta henne ligga ensam och rädd i ett garage och nästan sörja ihjäl sig efter Erland. Det var bara att packa in oss och hundarna i bilen och åka söderut till Östergötland igen för att hämta henne.

Så nu har vi med andra ord 3 hundar igen. Vi hämtade Annie i slutet av mars så hon håller på att landa och hitta sig själv och sin plats i livet. Vi var beredda på att hon kanske skulle knyta an väldigt starkt till Erland och inte ta egna beslut utan gömma sig bakom honom, som är den lugna, trygga, omhändertagande typen. Det gör hon inte - det är mamma som gäller! Fösta veckan låg hon tätt intill och sov och höll tassarna runt min arm. Nu tycker hon att det blir för varmt och ligger i sin korg på golvet nedanför istället. 

 

Hon är otroligt go och tillgiven, och jag är förvånad över att hon inte alls är så rädd som jag hade förväntat mig. Den stora rädslan är underlag - golv. Det får mig att misstänka att fadern har collie i sig. Collie har en tendens att vara golvrädda, de har en annan struktur på tassarna så undelag som andra hundar inte har problem med är såphala för dom. Visserligen så har hon ju bara gått på betonggolv och gräs tidigare så det kan bero på ovana, men jag ser samtidigt att hon faktiskt halkar där de andra knatar på obekymrat. Jag tycker också att det är skitjobbigt när det är halt, så jag har helt klart en viss förståelse. Hon kan ju inte gärna ta på sig broddar...

Men vi kämpar på, hon var med mig på en jätterolig kurs i djurhomeopati i helgen och där var golven asläskiga. Hon satt i mitt knä och darrade i början. Theresia - läraren - hummade ganska omgående: "golvrädsla, hm - Silicea"  När jag tittade på resten av konstitutionen för medlet kändes det som om det stämde jättebra in på Annie, så i morse fick hon silicea - både för golvrädsla och annat som hon har att jobba med - skall bli spännande att se utvecklingen! 
 

Det stora "problemet" med Annie är faktiskt inte rädsla för nya situationer som man kunde tro, det är överväldigandet av dofter! Vi bor ju praktiskt taget i skogen, med väldigt mycket mer vilt än människor och doften av alla dessa grannar får henne att gå upp i spinn totalt. Jag har provat att ha henne lös, hon försöker så otroligt mycket att visa att hon kan, men sen kommer en doft och hon drar som en avlöning, hon tappar taget helt då. Koppel på med andra ord. Aktiveringar och spår står regelbundet på schemat så att hon får fylla kropp och själv med annan energi.

Nu är det kantarellsök som gäller för snart är dom här!